Advent – förberedelsetid

Dagens adventsfirande är en företeelse som växt fram under 1900-talet. Adventsstjärnor, adventsljusstakar och adventskalendrar slog igenom på 1930-talet i Sverige.

Första advent

Ordet advent är en förkortning av latinets adventus Domini – Herrens ankomst. Perioden omfattar tiden från fjärde söndagen före jul till och med julafton. Kyrkoåret börjar första söndagen i advent och den dagen har från 1920-talet blivit en av årets stora kyrkogångsdagar. Psalmerna Bereden väg för Herran och Hosianna sjungs allmänt i kyrkorna då.

Adventsfasta och tid av stillhet

När kristendomen och därmed det kristna julfirandet introducerades i Norden för ca 1000 år sedan infördes adventsfasta. Det innebar att man skulle vara återhållsam med mat och dryck och festligheter. Man skulle avstå från köttmat. Bröllop var förbjudna. Fastan var en förberedelse för den stora glädjehögtiden. Man skulle inte ta ut julen i förskott.

Även efter 1500-talet, när vi övergick från katolicismen till protestantismen och fastan som en följd därav försvann, har advent varit en tid av stillhet. Allt bullrande och stimmande arbete borde undvikas. Det var inte heller någon lämplig tid att påbörja viktiga saker. Det fanns en folklig föreställning om att ordet advent, antagligen på grund av den språkliga likheten, hade ett samband med väntan.

Julen förbereds

Idag kan man säga att julförberedelserna accelererar under advent. Under advent ska julkort och önskelistor skrivas, julklappar inhandlas, julbrödet bakas och julmaten lagas. För att inte tala om alla julbordsbesök som ska göras och allt julpyssel som sker i skolor och hem under adventsstjärnans sken. I advent är det också dags för många att julbaka och dricka glögg och julmust och äta pepparkakor och saffransbröd.

Källa:

Nordiska Museets logotyp